Carl den XII:tes likprocess

I en framskjuten tranché i Fredrikshald, aftonen den 30 november 1718

”Det war nu den olyckeliga stunden för handen som giorde slut på altsammans. Knapt en half Fiärendels timma, hade iag i bland de flere som wore tilstädes, stådt wid, och framför Hans Maij:tts fötter; så träffade utan ifrån Tranchéen ett skått in på wänstra sidan genom Hans Maij:tts hufwud, hwar wid icke den minsta rörelse mer förspordes, än at handen undanföll wänstra kinbenet, och hufwudet lutade sig så sakta neder uti kappan, utan någon den ringaste ryckning på kroppen, som blef så aldeles stilla liggandes som den för ut låg, det war eij eller Naturligt, at effter et skått, som så accurat träffade genom hufwudet, annat kunde följa, än i et ögnablick wara död utan at röra minsta lem. således hafwa de som här om andra orimligheter utspridt, grufweligen afwiket ifrån sanningen. Stället hwar ifrån detta olyckeliga skått kom, om det skiedde från et längre bort, eller närmare håll, det kunde ingen af oss, som stodo lågt neder inom bröstwärnet, under ett så starckt skiutande utur Canoner och Handtgewär, ogiörligen, med rätt wisshet utmärcka”. (Ur: Löjtnant Bengt Wilhelm Carlbergs relation av Karl XII:s död)

Det dödande skottet föll mellan klockan nio och tio på kvällen och kroppen fördes sedan i största möjliga hemlighet på en bår, buren av sex soldater till Tistedalen som varit konungens högkvarter sedan fälttågets början i oktober. Försök gjordes att dölja dödsfallet genom att två soldatkappor och en vit peruk lades över kungen. Men som löjtnant Carlberg skriver i sin relation; ”vår stora hjältes död hölls inte länge dold utan blev snart nog allmänt bekant.” Generaladjutanten André Sicre fick i uppgift att omedelbart bege sig till Stockholm för att rapportera dödsfallet. Redan den femte december var Sicre framme.

Dagen efter dödsfallet kläddes konungen i en ny uniform, med stövlar, sporrar, värja, gehäng, hatt och handskar och lades i en furukista som överdragits med blått kläde. Något svart kläde gick inte att uppbringa. På detta sätt fördes det kungliga liket till Uddevalla där det i enlighet med översten för Livgardet Michael Törnflychts direktiv skulle balsameras och svepas.

Uppbrottet från Tisdedalen skedde den sjätte december och det var en ansenlig eskort, innemot 300 personer, som åtföljde liket fram till dess ankomst till Uddevalla på lördagskvällen den 13 december. Dag och natt, så länge kistan stod i likrummet, hölls vakt av en drabantkorpral, en kapten av gardet, en hovjunkare, en kammarvaktmästare och en lakej. Det blev konungens livmedicus, Melchior Neumanns, uppgift att balsamera liket. Det sveptes sedan av nio av de kvinnor i Uddevalla som tillhörde hovstaten. Därefter tillverkades en ny kista – den som konungen ännu i dag vilar i.

Likföljet lämnade Uddevalla den andra januari 1719 och det tog den västra vägen upp mot Stockholm. Följet var även nu ansenligt eftersom även kökspersonal, präster och hovfunktionärer deltog. Sammanlagt 280 personer, de flesta soldater och officerare, 96 vagnar och 464 hästar drog under kontrollerad form norrut, vilken blev mera strikt rangmässig när följet passerade genom städer där man oftast också tog nattkvarter. Dessa var Vänersborg – Lidköping – Mariestad – Örebro – Västerås – Arboga – Köping – fram till Strömsholms slott och vidare mot Karlbergs slott dit man anlände den 27 januari. Följet hade rört sig makligt upp genom landet då bud tidigt nått överste Törnflycht med direktiv om att han inte behövde forcera transporten eftersom man i huvudstaden behövde tid för begravningsförberedelserna. I Karlbergs slott, i stora salen på nedre botten, dit 14 överstar burit liket, stod konungen på lit de parade till begravningsdagen.

Den inföll den 26 februari som var en måndag. Från Karlbergs slott, nedför Drottninggatan, över Norrmalmstorg (Nuvarande Gustav Adolfstorg) och gamla Norrbro, förbi Kungliga stallet, in på Västerlånggatan, nedför Storkyrkobrinken och vidare mot Riddarholmskyrkan, fördes liket under största möjliga ståt, under kyrklockors ringande och i skenet från otaliga marschaller vilka hade placerats på ett avstånd av 15 alnar på ömse sidor om kortegevägen. Trots vissa ceremoniella nerdragningar på grund av det pressade ekonomiska läget, som att begravningen skedde kvällstid, måste likprocessionen ha imponerat på åskådarna. Hur denna procession framskred och vilka som satt i de 24 vagnar som drogs av hästar i svarta schabrak, vilka följde efter det kungliga liket som i sin tur framfördes under en svartklädd baldakin eskorterad av 60 drabanter med florbehängda bardisaner – om allt detta kan läsas i det kungliga rådet Nicomemus Tessins ceremoniel; ”Wid Högst sal. Hans Kongl. Maj:ts Konung Carl den XII:tes Lijk-PROCESS ifrån kongsgården CARLBERG til Ridderholms Kyrckian …” , Ceremonielet finns i Vardagstryckets samlingar under signum; Kulturhistoria. Sverige. Ceremonier Kungliga.

Om själva begravningen i Riddarholmskyrkan skall inte mycket sägas här. Akten tog nio timmar i anspråk. Ärkebiskopen Matthias Steuchius förrättade jordfästningen enligt ritualet och kistan nedsattes i gravkoret. Från konungens kvarvarande drabantkår deltog ett åttiotal ärrade veteraner. Ett tjugotal hade fått en framskjuten placering i kyrkan, övriga paraderade längs stora gången. Alla i kyrkan var sorgklädda.

Strax efter Fredrik den I:s kröning skrev Carl Gustaf Cederhielm (1693-1740) ett bekant epigram vilket får avsluta denna text.

”Hvar i sin period den högsta punkten sett,
Plär åter strax därpå sitt förra intet röna,
Kung Karl vi nyss begrof, kung Fredrik nu vi kröna,
Så har vårt svenska ur nu gått från XII till I.”

Det här inlägget postades i Vardagstryck och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.