Transportförbud

Under andra världskriget var vissa skrifter belagda med transportförbud. Det innebar att de inte fick spridas med hjälp av allmänna transportmedel och på så sätt kunde regeringen styra spridningen av till exempel kommunistiska tidningar. Möjligheten att ge transportförbud fanns i tryckfrihetsförordningen.

Polit. Ekon. Soc

Det här inlägget postades i Vardagstryck och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Transportförbud

  1. Pingback: Konfiskerat | Om samlingar och bevarande

  2. Goldman skriver:

    Kungl. biblioteket, har blivit en självutnämnd underavdelning av, i sig tvivelaktiga ”Levande historias” statsstyrda kampanjer med något slags missionerande ”antikom-munistisk udd” , liknande Joseph McCarthys kampanjer i USA på 1950talet, ” Komm-ittén för oamerikansk verksamhet.

    Se även inlägget ,” Sovjetunionens vänner ”som KB använder i sin försåtliga propa-ganda, just som tydligen en beräknad motreaktion för att parera och kontra, läsar-kommentarer, allt som tydligen sanktionerats av den nytillträdda riksbibliot-ekarien. Som undergräver yttrandefriheten, KB:s anseende, och värdet av KB:s bloggresurs.

    Om KB ogillar en kommentar, som ändå är oantastlig, följer strax ett KB-inlägg, som syftar att neutralisera, den aktuella kommentaren. Kungl. biblioteket har ju den möjligheten, de kan visa upp vilket tryck som helst, från sina samlingar, som skall fungera liksom, ” komprometterande”. Det kan inte vara KB:s uppgift, att spela ut KB-bloggens användare på det obehagliga sättet, med övermakt och byråkratiska tricks.

    Men de kan även neka dig /användaren – tillgång till vilket tryck som helst, som du begärt fram, som skulle kunna vara ”komprometterande” för myndigheten. De kan hänvisa till, att ett dokument, inte är i skick att visas. Påminner om hur regeringen idag, använder offentlighetslagen, efter ett lämplig fördröjningsmoment.

    Men tydligen är KB:s attityd: Makt är rätt ! sedan urminnes tider, iallafall 1940, då censur- och transportförbudet sist, lades som en våt filt över svenska folket. Där finns en obalans som inte har att göra i ett demokratiskt samhälle. ”Regeringen använde transportförbudet för att ” styra spridningen av kommunistiska tidningar”, skriver KB, lite för korrekt, lite för hjärtlöst, och formellt. Men vad är att vänta ?

    Dessa småblad, stora nationella hot, med 10.000-ex.upplagor (Norrskensflamman 6.000) som i sin tur stödde Sovjetunionens Röda armé och de allierade, för att ” styra spridningen” av Adolf Hitlers nazistiska folkmordsarméer, bl.a de 2.100.000 tyska soldater som fick ”transportillstånd”, under tre hela år 1940-1943, genom Sverige, ca 10 % av SJ:s kapacitet.

    De åkte inte som svenska beredskapsbassar i godsfinkor, med kamin på halmgolv, utan i SJ:s bästa passagerarkupéer. Inte som den där falska mytbilden, av tyska soldater, i boskapsvagnar, med en svensk hjälmprydd soldathulk, som vakt, en förljugenhet, som symboliserar den svenska eftergiftspolitiken, ”lindansandet. ” Som egentligen var onödig, dessa föreställningar är verkligen ” motståndskraftiga ” som få andra.

    De tyska soldaterna på permission, var de som arkebuserade norska motståndsmän, plundrade Norges tillgångar, deporterade norska judar, studenter, till tyska koncen-trationsläger, utnyttjade serbiska, polska och sovjetiska krigsfångar som tvångs-arbetare, som skeppades genom svenskt vatten, finska hamnar, (115.000) (med 10 % dödlighet, fast de finska lägren var värre, där gällde 30% dödlighet) samt torpederade och bombade Storbritannien, samt de allierades viktiga konvojer, till sovjetiska Murmansk, (med bl.a hjälp av finska armens signalspaning i Sordavala) , under fem långa år, 1940-45.

    Till slut lyckades Röda armén med allierade att hindra ”spridningen av Wehrmacht”, ”totalt och evigt transportförbud” med oerhörda offer, i Stalingrad 1943, men det var inte svenska statens förtjänst utan tvärtom en motgång, en mardröm, för Sverige, som var Tysklands mest effektiva allierade, (exkl. militärt – det kunde proxyn, axel-makten Finland utföra, med generlös svensk ekonomisk hjälp.)

    Men transportförbudet vågade inte utrikesminister Günther och justitieminister Westman (c) upprätthålla, efter Stalingrad. Det finns gränser. Sverige tjänade f.ö. minst två miljarder bara på tysktågen, (som administrerades av kommunikations-minister Rasjön fp), och förstås även järnmalmen & kullagren,(60% av de tyska) som höll igång hela världskriget.

    Tacka för att viss press , måste få transportförbud då, staten tog chansen att trak-assera vänstern & antifascister, då som nu, när man ändå hade chansen, en svensk specialitet, och tradition, som kommer att bli vår olycka.

  3. Goldman skriver:

    Dessa småblad, stora ”nationella hot”, med 10.000-ex.upplagor (Norrskensflamman 6.000) som i sin tur stödde Sovjetunionens Röda armé och de allierade, för att ” styra spridningen” av Adolf Hitlers nazistiska folkmordsarméer, bl.a de 2.100.000 tyska soldater som fick ”transportillstånd”, under tre hela år 1940-1943, genom Sverige, ca 10 % av SJ:s kapacitet. (Division Engelbrecht ID 163, som transiterades genom Sverige från ockupationens Oslo, kring midsommar 1941, för att ingå i det tyska
    anfallet på Sovjetunionen, var fullt stridsberedd, 15.000 man, lastade på 109 tågset, rullade genom Boden, före finska gränsen, Joensuu, f.v.b. mellersta Karelska näset, åt Leningradhållet/Ladogasjön.)

    De åkte inte som svenska beredskapsbassar i godsfinkor, med kamin på halmgolv, utan i SJ:s bästa passagerarkupéer. Inte som den där falska mytbilden, aldrig ifråga-satt av ”tyska soldater, i boskapsvagnar, på banvallen, med en svensk hjälmprydd soldathulk, som vakt”. En förljugenhet, som symboliserar den svenska eftergifts-politiken, ”lindansandet. ” Som egentligen var mest onödig, dessa föreställningar är verkligen ” motståndskraftiga ”, som få andra.

    De tyska soldaterna på permission, var de som arkebuserade norska motståndsmän, plundrade Norges tillgångar, deporterade norska judar, studenter, till tyska koncen-trationsläger, utnyttjade serbiska, polska och sovjetiska krigsfångar som tvångs-arbetare, som skeppades genom svenskt vatten, finska hamnar, (115.000) (med 10 % dödlighet, fast de finska lägren var värre, där gällde 30% dödlighet) samt torpederade fartyg, och bombade Storbritannien, samt de allierades viktiga konvojer, till sovj-etiska Murmansk, (med bl.a hjälp av finska armens signalspaning i Sordavala) , under fem långa år, 1940-45. Från den finska Nordfronten mot Murmanområdet, kom 1941-44, en jämn ström av sårade och sjuka tyska soldater, totalt ca 30.000 man, som vårdades av svenska trängvärnpliktiga, från Linköping, på väg till Narvik/Oslo.

    Till slut lyckades Röda armén med allierade att hindra ”spridningen av Wehrmacht”, ”totalt och evigt transportförbud” med oerhörda offer, i Stalingrad 1943, men det var inte svenska statens förtjänst utan tvärtom en motgång, en mardröm, för Sverige, som var Tysklands mest effektiva allierade, (exkl. militärt – det kunde proxyn, axel-makten Finland utföra, med generös svensk ekonomisk hjälp.)

    Men transportförbudet vågade inte utrikesminister Günther och justitieminister Westman (c) upprätthålla, efter Stalingrad, 1943. Det finns gränser. Sverige tjänade f.ö. minst två miljarder bara på tysktågen, (som administrerades av kommunikations-minister Rasjön fp), och förstås även på järnmalmen (50% av behoven, för tyska stor-offensiverna 1942-44), & kullagren,(60% av de tyska) som höll igång hela världs-kriget.