Förtrycksperioderna i Finland

Detalj_almanach-1848

Under 1890-talet försökte Ryssland sammansmälta Storfurstendömet Finland med Tsardömet genom förryskningskampanjer. Till en början skedde detta genom att angripa relativt oskyldiga funktioner, som post- tull, och myntväsen, men när Nikolaj Bobrikov 1898 blev generalguvernör, skärptes förryskningspolitiken.

Under Bobrikovs tid som generalguvernör berodde den offentliga yttranderätten helt på hans tillstånd. De som inte följde besluten, förföljdes genom avsättning från tjänst eller på annat sätt.

Tryckfriheten inskränktes genom sträng censur, bl.a. drabbades dagstidningen ”Nya Pressen” hårt av censuren, och tvingades till slut att upphöra helt vid månadsskiftet juni/juli 1900. Tidningen återuppstod dock 1906, nu som en kvällstidning.

Den 16 juni 1904 mördades Bobrikov av den unge nationalisten Eugen Schauman, som  efter att ha skjutit generalguvernören, tog sitt eget liv.

Bilden är en detalj ur ”Finlands Almanach” från 1848. Där syns dubbelörnen, som under förryskningsperioderna i Finland uppfattades som en symbol för censur och förtryck, bl.a. i Edvard Istos målning ”Anfall”.

Uppgifterna är hämtade från Wikipedia.

Det här inlägget postades i Vardagstryck och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Förtrycksperioderna i Finland

  1. Goldman skriver:

    En anledning till den skärpta tsaristiska hållningen mot ” storfurstendömet Finland”,
    var ” som vanligt”, det tyska hotet, Preussen, Tysklands enande, ” über alles”. Detta
    brukar inte nämnas, varför det framstår som en evig rysk aggression, sedan 1809, då Finland blev ryskt, i Napoleonkrigen, Norge svenskt, minns, märkesåret 2009. Inte för att inte, saken kan beskrivas och upplevas så, men även Sverige tog naturliga gränser mot Danmark, 1658, då man erövrade Skåne m.m. Men detta brukar ej föranleda jubileumsfirande, 350 år, 2008, men danskarna har väl sin uppfattning om det, (lika som det dansk-tyska kriget av 1866 ca, när södra delen av Danmark av-träddes, utan att någon särskild ”tyskfrossa” uppstod i Sverige.)

    Men vid den ryska revolutionen av 1905, efter Rysslands förlorade krig, Krimkriget, 1854/56, (då brittiska flottans ångdrivna slupar, brände och plundrade finska Borgå,
    åländska Bomarsund/samt Sveaborgsfästningen, från svenska kolningsbaser på Got-land, Fårösund/, och konfiskerade ett stort antal finska fartyg, men då var befolk-ningen lojal mot tsaren) och mot Japan, 1905. Då fick Finland, allmän och lika rösträtt till lantdagen, 15 år före Sverige, och finnarna byggde upp bl.a. en stark arbetarrörelse, som hade majoritet innan den ryska provisoriska regeringen Kerenskij, upplöste, den hösten 1917, utlyste nyval, som blev en anledning till det följande, mest sociala inbördeskriget, 1918.

    Men redan 1916, hade den finska jägarrörelsen, i hemlighet, anslutit en bataljon, till tyska armén, för att lukta lite lagom, krutrök, vid fronten , mot ententen. Dess pla-ner var att påverka den tyska armén att frigöra Finland, i första världskriget, genom att marschera mot dåvarande Petrograd, och att binda upp landet mot Tyskland, med tysk monark, m.m. Nu blev det inte riktigt så, i november 1918, kapitulerade Tysk-land, (och Finland fick skifta sida till ententen,) men i inbördeskriget, kallade de vita, finsknationella, svenskfinska etablissemanget, agrarfinska grupper, (Mannerheim, Svinhufvud), in den tyska Östersjödivisionen, samt Svenska brigaden (1.000 man) i april 1918, att landstiga och inta Helsingfors, från Hangö. Den leddes av den svenske officeren Gilbert Hamilton. (piptobaks-grefven)

    De röda finska socialdemokraterna, (Kuusinen) krossades: flydde,/avrättades/ dog i fångläger/, ca 30.000 : 3, personer. (Jmf med den tyska ockupationen av Norge 1940-45, mycket höga förlustsiffror, i Norden, där ca ca 500 norrmän sköts, samt några tusentals norska WSS-frivilliga dog på östfronten. Även Finland hade en ”Frei-willige” bataljon , 1941-43 i WSS div. Wiking/2.000 man.)

    Men Finland var nog så sammansmält med Ryssland, mycket av eget val. Så var ju ex.vis Mannerheim rysk tsargeneral, (nr 2 i rang, vid tsarkröningen säjs det), och stred mot tyskarna vid fronten. Det fanns ca ett 70tal finska amiraler i tsarens flotta, som även grundlade Mariehamn på Åland. De ryska bolsjevikernas, ledare Lenin och Stalin var de som skrev under Finlands oberoende, 1918. Tsarens strategi var från början att spela ut Sverige mot Finland, genom olika reformer, inte helt originellt.

    Mannerheim ville helst marschera mot Petrograd, 1919, för att slå bolsjevikerna, men detta hade inneburit nära samarbete med de ryska tsarmonarkisterna, som definitivt inte (gen. Judenitj/Denikin), hade accepterat finskt oberoende. Däremot tillät finn-arna att en brittisk flottstyrka, 1919, ca 65 fartyg, fick använda en bas på Koivisto/ Björkö, för att bomba och torpedera flottbasen Kronstadt, som övertagits av bol-sjevikernas matroser.

    Efter 1918,det drogs finska gardinen ner till Ryssland, i tjugo år, (efter diverse finska interventioner i ryska Karelen, – 1921) som följdes av den sovjetiska attacken på Fin-land, 1939/40, Moskvafreden, (officiellt för skydda Leningrad, då den finska gränsen gick, ca 35 km, utanför staden, med insyn i flottbasen Kronstadt , samt Petsamo/ Fiskarhalvön vid Ishavet, med liknande strategiskt läge).

    Det var en option från den tyskryska pakten, 1939, där tyskarna inte kunde göra något alls, men framställde sin neutralitet, som en eftergift, däremot överlämnade Sverige stora mängder krigsmateriel, flygflottilj, (F19) samt 8.000 till frivilligför-band, så de svenska förråden var i stort, tömda, vid den tyska ockupationen av Dan-mark/Norge april, 1940.

    Tyskarna blev sedan inbjudna igen till Finland, som ”skyddsmakt”, oklart av vem, (regering el. riksdag ?) 1940, och ockuperade halva Finland, i norr, som utgångsläge, i storkriget, i juni, 1941, (med den s.k, ”Engelbrechtsdivisionen”, ID 163, transiterad från Oslo,midsommar, över Sverige, Torneå/ Joensuu / Karelska näset mot Ladoga-hållet, to.m. maj 1942) som kunde överflygla den ryska fronten, och Murmanjärn-vägen, samt spärrades Finska viken av stora finsktyska minfält, fram till hösten, 1944, då finska armén tvingades att betala ” hemresan”, (Churchill) och köra ut tyskarna. (Lapplandskriget, finnarnas fjärde sedan 1918.)

    Tyska bergsarmen (200.000 man ca ) under SS-generalen Rendulic, brände av hela finsknorska Nordkalotten, (släpade med sig ca 30.000 ryska krigsfångar), gav upphov till 50.000 finska internflyktingar, samt 50.000 till Sverige. Även detta ett skeende har mest mystifierats, i svensk historiografi, ” något pangande över Torne älv, finska flyktingar inkl. sin tamboskap”, som flydde till Sverige, och togs emot av svenska beredskapssoldater. Mycket hårda strider förekom mot Ishavet, när Röda armén ryckte fram ända till norska Kirkenes, och befriade Nordnorge, hösten 1944/45. (Gyllenhaal)

    Det säjs att finnarna, som italienarna, brukar börja krigen på en – sida, för att sedan sluta fred, tillhörande andra sidan, som ententen/allierade, 1918/1944.