Sovjetunionens vänner på 30-talet

Enligt hyllningstexten på insidan skulle pengarna gå till tidskriften Sovjetnytt, som enligt raderna "stödjer sig på autentiskt källmaterial".

Jag visar 4 blanketter som användes på 30-talet för att samla in underskrifter och pengar till stöd för Sovjet och dess politik. Klicka och se upprop för:

Sovjetunionens kommunistiska parti 1932

Sovjet-unionens vänners förbund 1931

Sovjet-unionens vänners förbund 1932

Vi har de tryckta originalen, så de innehåller inga ditskrivna namn. Uppropen är i stort folioformat och finns på två helt olika ställen:

– Politisk ekonomi. Välgörenhet. Insamling.

– Vitterhet. Adresser.

I Sverige drömde en del på 30-talet om Sovjets löfte om ett klasslöst samhälle. Samtidigt skickade man under Stalins ledning massor av människor till arbetsläger och fångläger. Varför? En anledning var att man hade en annan åsikt och inte ställde upp på den kommunistiska politiken. Oliktänkande förpassades till helveten på jorden. Jag undrar hur de som slet, frös och var hungriga i lägren upplevde kommunismens budskap om; befrielse av mänskligheten…

Personligen tror jag att vi fått veta alldeles för lite om kommunismens förföljelser av personer med annan åsikt i Sovjet. Vad kan det bero på? Man vill glömma? På grund av att målet enligt kommunismen är ett gott samhälle för alla och då kan det inte hjälpas att en del får offras? Att det eventuellt inte ingår i själva ideologin att förgöra människor? På grund av att nazism är mycket värre? (Ja, jag är tacksam för att Sovjets arméer stred mot Nazityskland under andra världskriget 1939-1945.*)

Här kan du läsa två korta artiklar på Forum för levande historias hemsida:  ”Den stora terrorn”. ”Gulag”. Bilda dig gärna en egen uppfattning genom böcker och texter på Internet.

* Förtydligande: Det borde endast ha stått ”Ja, jag är tacksam för att Sovjets arméer stred mot Nazityskland under andra världskriget.” 1939-1945 syftar på hela 2WW. Sovjets strider mot Tyskland inleddes först 1941. Från Wikipedia: ”Genom Tysklands anfall på Sovjetunionen 1941, Operation Barbarossa, inleddes en ytterst hänsynslös och blodig fas av andra världskriget och Sovjetunionen blev nu en av de allierade.”
Det här inlägget postades i Vardagstryck och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Sovjetunionens vänner på 30-talet

  1. Carina Broman skriver:

    För kännedom:

    Mina blogginlägg är planerade sedan länge, vilket betyder att ett nytt inlägg inte är ett svar på en kommentar. Jag debatterar inte, genom att publicera nya inlägg. Inläggen är inga repliker, utan ofta skrivna flera månader i förväg. De är datumsatta och faller sedan ut automatiskt. Tanken är att visa trycksaker ur samlingen, med skrivna rader av mig. Och jag försöker så gott det går att vara neutral. Valet av trycksaker har jag dock gjort och frågan inställer sig alltid: Hur väljer man broschyrer och foldrar bland en samlingen som innehåller över 10 miljoner trycksaker? Det grubblar jag över ständigt. Vilka organisationer ska visas upp och vilka ska inte upp till ytan på en blogg, funderar jag på. För mig är dock bloggen huvudsakligen ett minnesarkiv. För att så många läsare som möjligt ska förstå måste dock text bifogas. Alternativet är annars att endast visa upp trycksaker. Då får man nog mest se tryck med vackra illustrationer; bilar, klänningar och konstnärliga illustrationer. Jag försöker täcka upp många ämnen i vår stora samling, det är åtminstone min förhoppning. Och då tittar jag även på vad andra har bloggat om och bloggar då om något annat. Så att inläggen på något vis blir representativa för samlingen.

    Jag visade på temat ”Censur” trycksaker som rörde DDR, Sovjet och Tyskland på 30-, 40- och 60-talet. De var relaterade till Sverige och svenskar. Jag tänkte att jag skulle rikta blicken tillbaka både till höger och åt vänster. För att tillfredsställa så många som möjligt. Att sedan idag på 2000-talet försöka reda ut vilka val man skulle gjort om man levat förr – det är svårt.

    Problem uppstår om man i kommentarer till inläggen nämner namn på personer och anger politisk tillhörighet. Jag har inte kunskaper nog att bedöma dess riktighet, huruvida de är allmänt kända och lämpliga för vardagstryckets blogg. De spelar inte någon roll för mig om politisk tillhörighet är till vänster eller till höger. Jag nämner inte i mina inlägg personnamn tillsammans med politik, såvida det inte rör sig om oerhört allmänna personer som t ex en statsminister eller en offentlig debattör. Varje gång försöker jag göra en hygglig bedömning vad som kan vara lämpligt.

    Iallafall: Mitt syfte är att försöka skriva och visa trycksaker som kan väcka intresse och uppmuntra att söka mer i samlingar på bibliotek och i arkiv. Och inte endast visa material ”for the coffee table.”

  2. Henrik skriver:

    Nej, Sovjets arméer stred inte mot Nazityskland 1939–45. År 1939 var Sovjet allierad med Nazityskland (Molotov-Ribbentroppakten) och de delade upp Polen tillsammans. Först 1941, när Nazityskland anföll Sovjet, blev de fiender. Reser man i Ryssland idag ser man att alla andravärldskrigsmonument syftar på tiden 1941-45. Då pågick andra världskriget enligt den sovjetiska/ryska historieskrivningen.

  3. Goldman skriver:

    Mina blogginlägg, är direkta reaktioner, på vad andra skriver, bl.a. och är inte avsedda som ” skrytblad”, till kaffet. Jodå, men kan ge tillfällen att utveckla syn-punkter.

    Ett svar ger den tyske historikern (professor), Karl Schlögel som intervjuas i tid-skriften Axess 2012(5), av Mats Wiklund. Schlögel utgav 2011: ”Terror och dröm, Moskva år 1937,” (2011)

    (Utdrag) : På ett seminarium nämnde KS, flera orsaker till det stalinistiska våldet: det ryska imperiets sammanbrott, första världskriget och inbördeskriget, modernis-eringsprocessen och en hänsynslös elit som gör vad som helst för att bevaka sina intressen.

    MW: ”- Din slutsats är att det inte finns något system eller logik bakom våldet. Istället betonar du, det ” oberäkneliga”. Är inte kommunismen och leninismen grundläggande faktorer ?

    KS: Idéer och ideologier och i sig dödar inte, det gör människor, som agerar och fattar beslut. En viktig omständighet i förståelsen av vad som hände i Sovjetunionen, är att behovet att skapa ett nytt Ryssland, ett nytt samhälle, hade vuxit fram sedan slutet av 1800talet. Lenin och andra hade sin särskilda syn på modernitet och moder-nisering, som var inflytelserik. Men den kan inte ses som en isolerad företeelse. Ideologin var ett sätt att legitimera makten, och för makthavarna att behålla sin makt. De var, pragmatiker, som inte trodde på idéer ,doktriner eller dogmer. Marxisterna skakade på huvudet, när Lenin återvände. Ideologiskt , var Ryssland utan en arbetarklass, inte redo. Men han såg sin chans och och använde sig av Marx, som det passade honom.

    MW: Det fanns med andra ord inget våldsalstrande och mordiskt i ideologin, leninis-men och bolsjevismen, som sådan ? Var det möjligt att var en god och demokratisk bolsjevik ?

    KS: I stort allt som Lenin skriver legitimeras våld och diktatur. Han gav order om att gripa och döda människor. han fördrev prominenta intellektuella. Det är alltså han som handlar: Återigen : Ideologin är ett medel för att ta och be hålla makten. Då kunde vilket argument som helst användas.

    MW: Du beskriver i din bok utvecklingen fram till den stora terrorn, som en process, där man vänjer sig vid och betraktar som normalt ett ” permanent undantagstill-stånd”. Processen fullbordas 1937. Givet förutsättningarna och personligheterna kan man verkligen inte tala om en händelsernas logik ? Att detta var oundvikligt ?

    KS: Ja, det finns en kontext och ett sammanhang. Visst kan man tala om leninism, och Lenins politik, men att bara hänvisa till en process går inte. Stalins förföljelser och utrensningar i slutet av 1930talet, måste också förstås mot bakgrund av nazisternas maktövertagande och Japans utveckling. Att Stalin såg spioner överallt hänger sam-man med erfarenheterna från spanska inbördeskriget, med femtekolonnare och inre fiender. Det finns inte en faktor, eller händelse, utifrån vilket allt kan förklaras. Situationen är för komplex. Men vad man kan säga är att när Lenin och bolsjevikerna tog makten såg de sig tvungna att behålla den, inte minst för sin egen överlevnads skull. Permanent undantagstillstånd och permanent maktinnehav gick hand i hand och upphörde inte förrän med Sovjetunionens kollaps 1991.

    MW: Du skriver att utrensningspolitiken var det första exemplet på statlig sanktion-erade massmord. Även begreppet ” slutgiltig lösning ” användes av sovjetiska säker-hetspolisen.

    KS.: Den inre politiska cirkeln var helt övertygad om, att genom att göra sig av med sina fiender, eliminerade de även ett hot mot dem själva. Och i någon mening ligger det en logik i detta. Men de använde sin retorik mot alla, inte bara mot kulaker och officerare från tsartiden.

    MW: När jag läste ”Terror och dröm, Moskva år 1937, (2011) blev jag medveten om de enorma kontrasterna, här finns det normala vardagslivet, och samtidigt pågår en fruktansvärd terror. Nästa gång ringer det på deras dörr.

    KS.: På 10 år ökade Moskvas befolkning med två miljoner, den fördubblades. Den blev en ”bondemetropol”, dit enormt många människor tvingades att söka sig. Jag är övertygad om att vi inte kan förstå utan att inse den extrema press som Moskva utsattes för under denna tid, som påminner om Lagos, Kairo eller Bombay. Hysteri, konflikter, hat, låg under ytan och utnyttjades av de styrande.En viktig faktor blev då att uppfinna en scen för uppgörelsen med statens fiender. Skåderättegångarna var spektakel, men även exempel på hur medierna kunde utnyttjas för manipulation i ett totalitärt samhälle.

    MW: Du beskriver ett våld som är sammankopplat med rädsla och entusiasm”, med ”tolerans och förvirring”.

    KS: ”( Schlögel fascineras och förfäras över våldet och terrorn under Stalin. Han anser att historiker i högre grad borde ta hjälp av skönlitteraturens berättartekniker för att förklara det till synes oförklarliga.). bl.a. genom att läsa Mikhail Bulgakov (Mästaren och Margarita), samt Solzjenitsyns Gulagarkipelagen).

    ”- Huvudproblemet för den generation som upplevde 1937 var att distinktionerna mellan det verkliga och overkliga bryter samman. Man visste inte vad som pågick. Finns det verkligen en fiende ? Eller är det bara en bluff ?”

    MW: Du är fascinerad av ” det moderna”, och de enorma ansträngningarna att för-vandla Sovjetunionen till en modern stat. En del av propagandan för att legitimera regimen. Samtidigt var ju modernismen efter de första åren efter revolutionen, en fristående kraft – som futuristerna, Majakovskij, som senare sögs upp av makten, och korrumperades.

    KS: Ett mindre studerat ämne : de klassiska modernisterna från 1920talet, som futuristerna, och fram till vad jag kallar den stalinistiska modernismen. Under det sena 1920talet och till det tidiga 1930talet hade ett slags ” avantgardets diktatur härskat”, en inflytelserik grupp som definierat ut i stort sett alla konstnärliga verksamheter som ” borgerliga”. Men i mitten av 1930talet tappade den mark och den konstnärliga friheten ökade igen. Det var en säregen blandning av realism och klassicism, som särskilt slog igenom inom arkitektkåren.

    MW: Det var alltså inga ”nyttiga idioter”, som omedvetet gick regimens ärenden för att sedan själva gå under ?

    KS: Nej, även om de utnyttjades av regimen, hade de egna självständiga strävanden.

    MW: Samtidigt en påtaglig osäkerhet som döljs bakom skrytet om heroiska bragder, och att ha historien på sin sida. Som att förvandla Pusjkin till en sovjetisk hjälte. Men detta handlar väl även om en önskan att skapa en ny människa, ett nytt samhälle, och behovet av att bryta med det förflutna ? Misstron mot historien och traditioner är slående.

    KS: Övergripande ambition var att integrera alla dessa fragmentariska motsatta grupper och intressen i samhället. Särskilt tvångskollektiviseringen hade gett upphov till en enorm rotlöshet och osäkerhet. Blev nödvändigt att samlas kring symboler och ideal, dvs., hjältar och bragder i olika form. Den nya arkitekturens byggnader kan ex.vis ses som substitut för kyrkor. Ja, där fanns visionen av en ny människa. Men denne uppstod inte dogmatiskt enligt marxistisk modell. Den sovjetiska människan definieras inte etniskt, utan är en blandning av alla grupper. han är välrakad, bär kostym, är ingenjör eller pilot. han är modern genom att ha uppstått ur de senaste tjugo årens kaos, revolution och inbördeskrig. Han bekräftar och symboliserar ordning.

    MW: Men varför slog terrorn, misstänkliggörandet, och förföljelserna, till så obarm-härtigt, vid den här tiden ?

    KS: Jag skulle vilja ägna mer tid åt den livliga valkampanjen 1937, (till parlamentets högsta sovjet). Den har uppfattas som en Potemkinkuliss, , den var naturligtvis inte fri, så att olika partier fick delta. Men det fanns en kampanj, över hela landet, varje dag, som angick och engagerade alla. Också grupper som tidigare berövats sina rätt-igheter, affärsmän, söner till tsarofficerare kunde nu delta. Att den gruppen om än liten, gjorde comeback gav de styrande kalla fötter. Min tes, är att detta utlöste kam-panjen mot ” Sovjetunionens fiender”, massmorden 1937/38 och terrorn.

    MW: Du använde begreppet, ” imagined community”, om Sovjetunionen, ett samhälle som är en produkt av fantasi och inbillning. Men samtidigt var ju detta samhälle en realitet, inte bara manipulation och propaganda. Människor ville ha en ny stat, och ansågs sig leva i den.

    KS: Men vid sidan av denna , ritades också den sovjetiska kartan om. Det är vid denna tid som nya projekt, industriområden, och regioner utvecklas, ex.vis i Sibirien och södra Ukraina. Historien får en ny rumslig, spatial innebörd.

    MW: Men varför klarar inte dagens Ryssland av att göra upp med sitt förflutna, som ex.vis Tyskland och Sydafrika ? Putin försöker skriva om historien och legitimera Sovjetunionen.

    KS: Det finns en liten grupp hårt arbetande ryska historiker som, som har vistats i arkiven, de senaste 20 åren. som fått fram och publicerat nya uppgifter. Men sam-tidigt de som inte vill öppna Pandoras ask. Men redan på 1950talet, under rehabili-teringsprocessen, ökade det historiska medvetandet, när miljontals människor kom tillbaka från förvisning och läger, och berättade. Inte offentligt, men för familj och vänner. Sen kom dissidentvågen på 1960-70talen. Därefter glasnost och perestrojka med ständigt nya avslöjanden. Bilden är alltså komplex. Jag är övertygad om att varje land har sitt eget sätt att finna en vändpunkt, en peripeti, för att komma till rätta med sin historia.

    Det sker gradvis, och på olika nivåer, men man har ännu ej nått fram till ett genom-brott, en konsensus. Mausoleet på Röda torget och Lubjanka-fängelset kommer att förvandlas till monument över offren i Sovjetunionen , under det 20 århundradet, så ser rörelseriktningen ut trots allt i Ryssland. Det påminner om hur västtyskarna för-sökte skapa sig en ny tillvaro ur ruinerna. Ryssland är för stort för att kunna styras från en punkt – det är illusionen i Moskva.” – – – –

    (Mitt tillägg: Den blodiga uppgörelsen i Finland, 1918, där ca 20.000 finska röda socialdemokrater, omkom i avrättning och svält,(90.000 internerade tidvis,) parti-förbud, kan ha påverkat bolsjevikerna, i närliggande Petersburg/Petrograd . Senare forskning anger att de finska vita styrkorna genomförde etnisk rensning i Viborg-området, våren, 1918 när ca 700 civila ryssar sköts, som givevis uppmärksammades.
    Men även personer med finsk bakgrund, röda flyktingar, även karelare, sköts av sovjetisk säkerhetspolis, i Karelen, 1938, utifrån bl.a. misstanken att de skulle förena sig med Finland, i ett Storfinland, inkl. ryska Karelen.

    Trots detta använde Stalin det finska ”kortet”, ytterligare en gång, när han utsåg Kuusinen-regeringen, som förhandlingspart i vinterkriget. Om detta kan man tycka om, ”landsförrädare”, tyckte opinionen 1939/40, men Kuusinen-regimen var ändå en rest av de stridande grupperna i inbördeskriget 1918, som vistats som flyktingar i Sovjetkarelen, och skulle ha avrättats, fängslats i Finland.

    Jämför de norska nazisterna, Vidkun Ouislings, Nasjonal Samling, som var verkligt genuina landsförrädare, inifrån det norska samhällets, många från det övre samhälls-skiktet, direktörer och disponenter, som samarbetade med de tyska ockupanterna, 1940-45. Nasjonal samling ställde upp tusentals frivilliga, i WaffenSS-styrkorna, skidlöpar/polisbataljoner, var 8:e norsk polis var frivillig mot Sovjetunionen. Så både den norska och finska historien, och ockupationen hamnade i den svenska opinionsskuggan redan, i april 1940, och har där förblivit.

    ”Kommunismen”, har både upphört, på egen begäran, och belysts, kanske Stalin, räddade flera människor, än de som blev offer för regimen och kriget, som Åsa Linderborg, argumenterar. Den ryska revolutionen, Sovjetunionen kanske skall ses även som en brutal ”moderniserings-process”, att undvika ” globaliseringens nack-delar, ”ett antiimperialistiskt” uppror, i periferin, som västs kolonier i Asien , och Kina, m.fl. även kunde ta som modell för sin frigörelseprocess, och inte så mycket av en idealisk, ” socialistisk ”samhällsformation.

    Efter Moskvafreden 1944, erhöll den finska vänstern ca 25 % av rösterna i det första
    riksdagsvalet, en stor väljarandel, (som dagens kärnväljare på de svenska moderat-erna) som tydligen hade sin demokratiska rösträtt, tack vare Röda armén.

    Även den finska skyddskåren ses som förebild, till motsvarande i Tyskland, en para-militär ideologisk motiverad styrka, som både SA, och Schutzstaffeln(SS). Enligt vissa forskare såg de ryska bolsjevikerna inbördeskriget mot tsarmonarkisterna, 1918-21, som ett ”elddop,” och på liknande sätt har det finska inbördeskriget 1918, beskrivits, inklusive vinterkriget, 1939-40, med Sovjetunionen, som inte helt obekväma, delar i Finlands ”skapelseberättelse.”)

    Ur Per Wirténs, recension : ”Terror och dröm, Moskva år 1937, ” (2011. Varje år vandrar historiker ut från de ryska arkiven med nya feta volymer. Kunskapen om tyranniet växer. När tiden blivit mogen kommer den att utlösa en skulddebatt liknande den om Sveriges roll under andra världskriget. Kunde Sverige ha agerat annorlunda? Vilka svenska storföretag profiterade på systemet? Frågorna är motiv-erade. Jag tänker på dem varje gång Karl Schlögel hämtar andan.” // Av Per Wirtén Expressen / Kultur / 29.11.2011.

  4. Goldman skriver:

    ” Att sedan idag på 2000-talet försöka reda ut vilka val man skulle gjort om man levat förr – det är svårt.” skriver Carina Broman, på Vardagstrycksbloggen.
    —————————————————————————————
    Men det finns flera intressanta småtryck i Kungl. bibliotekets samlingar från ex.vis 1937, när Kungl. biblioteket hade en bokutställning i Berlin:

    Schweden: Land und Volk im Buch : Austellung der Königlichen Bibliothek in Stock-holm: (Unter dem Protektorat Seiner Exzellenz des Königlichen Schwedischen Gesandten. Berlin 1937. Preussische Staatsbibliothek.

    (Bl.a. deltog Kungl bibliotekets amanuens : Sven Rinman (KB 1933-) i förarbetet,

    Här kan man hitta katalogn:r som:
    nr 301: …………… Narvatroféer i statens trofésamling. (1907)
    nr.302 …………….. Schück H. Alfred Nobel.1933 (Auktoriserad av Nobelstiftelsen)
    nr.415………………. Lundborg. H. & Linders F.J. : The racial caracters of the Swedish
    nation. (Anthropologia ; Suecica; MCMXXVI

    (Men redan då satt Nobels fredspristagare 1935, Carl von Ossietzsky, i tyskt koncentrationsläger, där han avled 1938.)

    ————————————————————————————————
    För 10 år sedan, Dagens Nyheter den 21 november 2002, skriver teaterkritikern,
    Leif Zern: (rubrik) ” von Wrights bruna snedsteg. Debatten om filosofens demokratisyn måste föras utan skygglappar.- ” Varför är Georg Henrik von Wrights åsikter om Hitler och Tredje riket intressanta? Lojaliteterna och vänskapsbanden i den finlandssvenska kulturmiljön, är tydligen så intima att frågan inte ens bör ställas. Max Arhippainen , Hufvudstads-bladet: ”19/11-02. Wrights tankar och åsikter kan förklaras ”mot bakgrund av den tid som rådde”, ”många delade hans åsikter. – – -Det är förvisso sant och med förlov sagt – nonsens. Att Wright i sällskap med ett stort antal finlandssvenska intellektuella såg på Hitler som den som skulle rädda den europeiska kulturen är ett faktum som knappast kan förklaras med att de var ” många”.- – –

    Faktum är att i: Finsk tidskrift, 1942, skriver G.H. von Wright.
    Betraktelser om Europa…………………………………….s.151.
    Sverige och Ryssland………………………………………….s. 193.
    (Men även skriver (senare riksbibliotekarien), Uno Willers
    (KB-amanuens 1942-, skriver ):
    Ett Runebergsbrev………………………………………………s.238
    ——————————————————————————–
    I dåvarande högerpartiets debattidskrift : Svensk tidskrift (1935) s. 314.recenserar
    senare Kungl. bibliotekets riksbibliotekarie ,(1940-1952) Oscar Wieselgren, en roman av Sven Lidman: ”Carl Silfverstååhls upplevelser:” – – – ” Konfrontationen är fängslande, och får en särskild touche, därigenom att Lidman låtit den gälla ett tidigare, ängsligt undviket problem, nämligen judefrågan. Den släkt vilken Henrik Silfverstååhl gifter in sig i, är av judisk börd, och har sina svenska traditioner, knappast längre än en generation tillbaka. Konflikten utspelas mellan tvenne motsatta finansgrupper, med divergerande intressen, den ena judisk-internationell, den andra rent svensk. Kampen är hård , men slutas till sist lyckligt, genom inbördes överenskommelse, om framtida lojalt samarbete.- – – Men flera typer äro förträffligt skildrade, och särskilt den judiska miljön har tecknats med både aktning och sympati, vilket dock ej utesluter element av vaken kritik. Författaren har ens gjort ett försök att han arbetat direkt efter levande modell. Genom personliga kontakter hade han vid denna tid, kommit i nära beröring med inflytelserika kretsar inom Stockholms judiska finansvärld, och det har tydligen gjort honom rett stort nöje att i romanform omdikta de intryck han där mottagit. ” /Svensk tidskrift (1935) (Sven Lidman : Köpmän och krigare: en roman.(1930)

    Men Wieselgren, var även privat arvoderad för att avge lektörsutlåtanden över de pjäser som avsågs sättas upp på (statliga scenen) Dramaten:

    ”Wieselgrens huvudprincip var att undvika politiskt kontroversiell dramatik, särskilt om den kritiska udden riktades sig mot Tredje riket och dess våldsmenta-litet. Med all önskvärd tydlighet framgår detta av ett utlåtande från 1938, skrivet några få dagar före kristallnatten.- – – Verket var skrivet av den landsflyktige judiske författaren Ernst Toller, som i Sverige gjort sig känd med sitt socialistiska drama , ”Hoppla vi lever”. I sin helhet lyder W:s bedömning:

    ” Ernst Tollers skådespel, ” Pastor Hall”, är ett stycke utan varje spår av litterärt värde, endast och allenast ett moment i den sedvanliga, från judiskt håll igångsatta och upprätthållna Greuelpropagandan mot Tyskland. Effekterna äro av de grällaste art, figurena grova och nyanslösa schabloner, ljus och skugga fördelade allt efter vederbörandes inställning till nazismen. Förmodligen har författaren avsett att med huvudpersonen åstadkomma ett slags sceniskt motstycke till pastor Niemöller, men han har icke lyckats göra sin pastor Hall, levande.

    Att uppföra stycket är otänkbart, redan med hänsyn till dess våldsamma utfall mot den stat, med vilken vårt land har alla anledningar till att vilja leva i fred och samförstånd. Särskilt med hänstyn, till det kraftigt varnande ord som excellensen Sandler, fällde i sitt senaste stora tal, måste varje tanke på att låta stycket komma fram på en scen av statlig karaktär anses utesluten. ” /Citerat från ett arbete om svensk scenkonst.(Sverker Ek 1988)

    Wieselgren gav även ut en bilaga, till Nordische Gesellschafts tidskrift, Der Norden, så sent som 1943, häfte 7, som behandlar svensk teaterhistoria.)

    ————————————————————————————————–
    Från Dagens Nyheter den 10 februari 2006, skriver nuv. ledarredaktören Peter Wolodarski: (Rubrik): Ingen grön vitbok om det bruna : Centerns historierevisionism
    skrämmer : ” Syndikalisternas tidning Arbetaren avslöjade då (1990talet) att den framlidne riksdagsmannen, författaren, och akademiledamoten Per Olof Sundman
    hade ett nazistiskt förflutet. I Sundmans fall handlade det aldrig om något enstaka övetramp. Han var en brinnande nazist – sjöng tyska sånger med svenska SS-frivilliga hösten 1945, var kamratskapsledare i Nordisk ungdom, arresterades 1943, efter en polisrazzia mot en pronazistisk grupp. Efter kriget blev han medlem i bondeför- bundet, som var centerns namn fram till 1957. Det var som Per T Ohlsson påpekade i den efterföljande Sundmandebatten knappast en slump. ”- – -Enligt idéhistorikern Henrik Bachner, hade (bondeförbundet), en grundläggande misstro mot det moderna,
    en stark nationalism, och en utbredd fientlighet , mot vad som uppfattades som främ-mande.” – – – Bachner utger senare i år (2006) en antologi vid Uppsala universitet, som redovisar hur dåtidens center förhöll sig till ” judeproblemet”. /DN 10.2.2006

    Per Olof Sundman var faktiskt ledamot av Kungl. Bibliotekets styrelse, på 1980talet.
    Kulturredaktören på Expressen, Per Svensson, skrev faktiskt en hel bok om Sund-mans antecedentia : Frostviken.
    ————————————————————————————————-
    Så går det på. Det vore högst befogat att Kungl. biblioteket, som åberopar tradition,
    i succession, tar ansvar för det tydligen mönster, som jag här har påpekat, (varav vissa inlägg helt har raderats av moderator för, KB-Vardagstryck.) En akademisk institution har utbildning för att se mönster och sammanhang. Om KB hör ”ordet” riksbibliotekarie, i sammanhang man inte uppskattar – då ligger budbäraren klart ”osäkert” till. Der verkar inte seriöst.

  5. Henrik skriver:

    Som sagt – kunskaperna om hur kålsuparna Stalin och Hitler delade upp Polen 1939 är rätt stor, till och med på en stor humanistisk instans som KB. Tyvärr.
    http://www.dn.se/ledare/signerat/kommunism-blicken-vands-bort-fran-rod-terror
    Frågan är hur länge Stalin hade stött Hitler om inte han startat blixtkriget mot Sovjet sommaren 1941?

  6. Goldman skriver:

    Henrik.

    What -if -frågorna, can wait. Det finns realiteter först att ta ställning till. Läs nu vad jag skrivit, och glöm DN:s pliktskyldiga ledarstick, ett tag.

    Kriget började redan 1936/37 i Spanien. 1938, Tysklands ”Anschluss” av Österrike, samtidigt som Polens militära ultimatum till Litauen (att erkänna att Vilnius/Vilna var polskt/+öppna förbindelser) sedan delade Hitler och Polen (J.Beck) tillsammans upp Tjeckoslovakien, oktober 1938. (Polen och Tyskland hade en biståndspakt, ända sedan 1934, som underlättade den tyska återupprustningen, liknande den tyskryska av augusti 1939.)

    Polen tog Teschen/Tescin-området, (som Tjeckoslovakien tagit 1920), och Tyskland, Sudeten-området. I mars 1939 återtog Tyskland, Memelområdet/hamn från Litauen, utan att Litauen eller Polen gjorde motstånd. I september 1939, återtog på samma sätt Sovjetunionen de av Polen 1920, erövrade vitryska/ukrainska områdena (som Tescin). Problemet för Polen var att de agerade i kölvattnet på Hitler, och upplöste Versailles-freden, och att de aldrig kunde föreställa sig en sovjetisk militär opera-tion, 1939, utifrån den ryska militära passiviteten kring Vilnius och Tjeckoslovakien.
    Att Polen deltog i styckningen av den enda demokratin i Centraleuropa, Tjeckoslo-vakien, 1938, var förstås, både ett politisk och strategiskt/militärt misstag, av första ordningen. (Se kartan)

    Därför kom Röda arméns intåg 1939, som en chock, men den polska armén var ju krossad redan i september, och regeringen lämnade sitt folk, för exil i London. Polen utnyttjade inte ens tillfället att begära ”hjälp, ” från eller förklarade krig mot Sovj-etunionen. Därför komplicerades även det folkrättsliga efterspelet. Det var ju även Polen som Paris/London aldrig kunde övertyga om att basera sovjetisk trupp i norra Polen, under Moskvaförhandlingarna (kollektiv säkerhet) på våren 1939. Ty polackerna hatade ryssarna, men krävde ändå att Röda armén skulle hjälpa dem vid det orealistiska Warzawa-upproret, 1944, (200.000 offer) som hade inneburit att polska hemma-armén, (AK) tänkte hoppa in fem-i-tolv, och (tyska armén) kunde stoppat den allierade, överenskomna och (nödvändiga för D-dags-invasionen) , sovjetiska offensiven, 1945. Exempellöst.

    Polens situation (som Finlands, som heller inte kunde föreställa sig ett sovjetiskt anfall, 1939.”- Glöm att Sovjetunionen , är en stormakt !” sa man i oktober 1939) var i stort självförvållad, 1939, men beskrivs mest som offer. Polackerna hade även en illa vald sammanblandning av regerings- och militära uppdrag, som ÖB/ utrikes-minister (Beck).

    Men det finns flera intressanta småtryck i Kungl. bibliotekets samlingar från ex.vis 1937, när Kungl. biblioteket hade en bokutställning i Berlin:

    Schweden: Land und Volk im Buch : Austellung der Königlichen Bibliothek in Stock-holm: (Unter dem Protektorat Seiner Exzellenz des Königlichen Schwedischen Gesandten. Berlin 1937. Preussische Staatsbibliothek.

    Här kan man hitta katalogn:r som:
    nr 301: …………… Narvatroféer i statens trofésamling. (1907)
    nr.302 …………….. Schück H. Alfred Nobel.1933 (Auktoriserad av Nobelstiftelsen)

    nr.415………………. Lundborg. H. & Linders F.J. : The racial caracters of the Swedish
    nation. (Anthropologia ; Suecica; MCMXXVI

    (Men redan då satt Nobels fredspristagare 1935, Carl von Ossietzsky, i tyskt koncen-trationsläger, där han avled 1938.)

    Men som sagt : Det finns ”småtryck och småtryck” – på Kungl. biblioteket. En del tryck är så sköra eller så små, att de inte kan hittas, eller ens visas för den allmänhet som Kungl. bibliotekets ”humanism”, har att betjäna. Någon dialog är inte Kungl. biblioteket, redo för, betoningen ligger på ”Kungl.” = dvs. hovsamhet anbefalles, för den som vill granska även KB:s attityd, 1930/40. Överlägset, och fräckt av en statlig myndighet. Hur skall det hanteras, är det justitiekanslern som bör ingripa ?