Bästa nödfödan?

Trycksaken nedan är utgiven av Hushållningssällskapet i Värmland 1808, och upplyser om hur islandsmossan och renmossan (troligen menar man vad som i dag kallas islandslav / renlav) kan användas som livsmedel i nödtider.

Efter att ha sköljts grundligt i kallt vatten, skulle mossan läggas ”under ett dygns förlopp i kokhett watten, på det bäskan må wäl utdragas, hwarefter hon upptages, utkramas och torkas. På detta sättet beredd, kan hon, sådan hon är, eller ock wäl sönderhackad, med watten eller mjölk, eller hälften af hwardera, genast kokas till gröt.”

Underrättelse_1 Underrättelse_2

Om man får tro på denna trycksak, så var dessa lavar att föredra som föda, istället för ”bark, ållon, halm, m.m. hwilka ämnen, då de illa släcka hungern, grundlägga flera slags sjukdomar, och snarare påskynda än aflägsna lifwets slut.”

Enligt Nationalencyklopedin har bruket att baka barkbröd varit det vanligaste sättet att dryga ut mjölet med i nödtider i Sverige. ”Den cellulosarika barken bidrog inte till brödets näringsvärde, men den gav mättnadskänsla. Man var så van vid barkbrödets beska smak att man av smakskäl ofta blandade barkmjöl i brödet även då det inte var befogat av brist på spannmål.” (Källa: NE)

När jag googlar på ”Barkbröd” får jag dock en annan bild. Det finns de som anser att bark innehåller både vitaminer, mineraler och proteiner, och att barkbröd kan smaka riktigt gott. Tycke och smak är olika men det kanske också beror på hur stor del av mjölet man vill (eller var tvungen) att ersätta med bark?

Trycksakens placering: Ekonomi.Kokkonst.                                                           

Det här inlägget postades i Vardagstryck och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.