Ett småtryck – en betraktelse

musikprogram

This is a perfect exemple of ephemera; a small object, both printed and handwritten.

En betraktelse över detta vardagstryck:

Ettbladet är tummat. Det har kanske legat i en ficka. Ihopvikt på ett sätt så att raderna inte störs.

Överst står det Program, så klart. Vi läser rätt fast det bara är ett svagt G, nästan ett C. Vi vet av erfarenhet vad ska stå.

Både tryckt och med ditskrivningar i blyerts. Ett exemplar från en upplaga samtidigt som det är ett unikt objekt. Anteckningarna är liksom inbjudna redan vid trycksakens tillblivelse. Lockar att fylla i. Förklara. Bygga ut. Och vi får tyda tecknen långt senare. Till meningsfullheter. Ändå finns luckor.

En del kunniga hör musiken spela, andra hungriga tänker på pasta al dente. Men spelade gjorde Joseph Dente. Han dog 1905.

Det är nu december och melodin passar; Värme och ljus. Av Josephson. Det känns varmare med W, men watt lyste med sin frånvaro. Istället levande ljus, fladdrande lampa.

Sammankomsten med musik tar en sväng till kontinenten – Italien. Hade alla koll på det landet i mitten av 1800-talet? Knappast. Men man kunde läsa i böcker.

Gick av stapeln hemma hos familjen Söderholtz och en dotter med vacker sångröst kanske. Nej, det är män som sjunger. Några av dom som lyssnade var damer.

Illustration saknas, men för dom som var med fanns bildminnen kvar från uppförandet. Texten i sin helhet är en bild ändå. Text är bild, har någon sagt. Ett mönster.

Teori: Litografi direkt på stenen, således sidvänd text. Inget extra jobb med att först göra övertryck med specialpapper, med eventuell kvalitetsförlust. Skulle kosta mer. Rubriken kan verka som högtryck, men de båda r:en är inte lika. Blytyper gjuts ur samma form. Slutsats: Ett renodlat litografiskt tryck som blinkar åt högtrycket.

Man får studera samma ord, som; utf af. Som återkommer. Mäta bredd och höjd. Jämföra. I punkt 4 och 5 fick det plats utskrivet; utföres af. Slutsatsen är att det inte är lika. Elfkungen blev ett bekymmer, för u:et ser mer ut som ett uppochnedvänt; n. Förutom stort A, finns de två varianterna av lilla a med. Versalt R i ordet program har två olika utformningar. Written by hand and printed on stone.

Första gångens citattecken är vända mot varandra, tredje gången båda mot samma håll. Lilla g:et i ordet prolog har gullig form, överdrivet stort upptill.

Ett jobb i en räcka av flera uppdrag, eller gjort av någon som kunde men som annars sysslade med annat. På skoj. Kanske sista jobbet för dagen. Medveten avvikelse från konventioner. Mängder andra trycksaker är textade precist, vilket medför att detta lilla blad sticker ut. Framställt i farten. Skickligt. Man gjorde en enkel trycksak, som för oss idag vore svår att frambringa.

Grafisk design, repro och mångfaldigande i ett. Så gick man tillväga förr.

Som trycksak känns det obestämt och underhållningen hoppfull, som tillsammans med svärta för tankarna till pjäsen ”I väntan på Godot” av Becket.

Programmet ställer frågor kring begreppet kvalité. Jag menar att det är ett intressant efemärt objekt.

Någon för länge sedan förstod att uppskatta musikprogrammet. Sparade det. Det kom upp till ytan igen i en annan tidsålder. Vi sammanlänkas över tid. Men glappet finns där. Vagheten. Det divergerar.

Åmans inledande ord har susat ut i rymden och är lagrat i ett svart hål.

Epilog: Detta var mitt sista inlägg.

Let’s be careful out there.

Det här inlägget postades i Vardagstryck och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.