Silkesodling i Sverige

Sedan 1700-talet har man försökt att odla silke i Sverige. Processen var ungefär så här: Masken satt på mullbärsträdet och smaskade i sig bladen och av saliven bildades kokonger. Dessa plockades ned och löstes upp i vatten. Genom behandlingar fick man fram en klibbig tråd. Till slut kunde man spinna tråden och väva ett tyg, som kunde bli till en vacker dräkt eller en duk.

I början av 1800-talet fick Charlotta Östberg upp ögonen för silkesmaskar, så hon bjöd in till ett möte om silkesodling 1830. I en enkel broschyr från 1831, som vi visar ett urklipp ifrån nedan, nämns också en ”ädel  furstinna” och ett sällskap. Det är Sällskapet för inhemsk silkesodling det handlar om, vars beskyddarinna var kronprinsessan Josefina.

Klicka på bilden så kommer hela sidan upp.

I Sverige ville man uppmana till inhemsk tillverkning av allt möjligt. På sidan två i broschyren står det: ”Sverige, vars industri i allmänhet befinner sig på en låg ståndpunkt, äger få näringsgrenar, genom vilka fruntimmer, som olyckan försatt i torftighet, kunna förvärva sin bergning, oberoende av godtycket och ett ofta förödmjukande medlidande. Silkesodlingen öppnar utsikten för en sådan näringsgren.” Här argumenterar man alltså för hur bra silkesodlingen skulle kunna bli för utsatta kvinnor.

Blev det mycket av odlingarna? Det verkar inte så. Förmodligen var det trots allt för kallt i Sverige, vilket medförde att mullbärsträden och deras blad växte för dåligt. Så maskarna trivdes  inte.

* Angående ”Den store Sully” som nämns i det ljusbruna urklippet ovan: Min kollega Dag fick fram följande uppgift ur Nordisk familjebok om honom: ”Sully, Maximilian de Béthun (1560-1641), Hertig av Sully – fransk statsman.”

De vita stadgarna och broschyren återfinns på den lilla avdelningen Silkesodling inom: Ekonomi. Husdjur.

Du kan läsa mer i  ”Drömmen om svenskt silke” av Anders Johansson Åbonde.

Det här inlägget postades i Vardagstryck och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.